Fröken Julie

När Fröken Julie med tillhörande förord kom ut i tryck 1888 blev det fördömt av en i det närmaste enig kritikerkår. I recensionerna staplades de negativa kommentarerna på varandra. Karl Warburg ansåg i likhet med flertalet av sina kollegor att dramat var en ”sophög” och dialogen rå och oanständig. Georg Nordensvan i Aftonbladet tyckte att Strindbergs fröken var ett "liderligt stycke, som ej kan påräkna någon medkänsla – och det af det enkla skälet, att de känslor, som föra henne i betjentens armar, alls ej kunna hedras med namnet kärlek". Dramats djärva tema blev något av en prövning för kritikerkåren. Samtidigt som deras uppgift var att bedöma olika former av dramatik så medförde temat att nästan ingen av dem vågade relatera till handlingen. Ett av undantagen var en anonym recensent i Svenska Dagbladet.

   [I]frågasätter man ej det berättigade i valet af motiv och låter således ”Fröken Julie” vara hvad det utgifver
   sig för, nämligen ett naturalistiskt sorgespel, så skall man i det samma finna flera af de framstående
   egenskaper, som känneteckna författarens dramatiska diktning. De två personer, af hvilka handlingen
   egentligen utageras, äro verkligt moderna karakterer, psykologiskt motiverade genom en hel mängd
   omständigheter.

Torsdagen den 14 mars1888 var det en sluten urpremiär på Studentsamfundet i Köpenhamn. Den kvinnliga huvudrollen spelades av Siri Strindberg född von Essen, den manliga huvudrollen av Viggo Schiwe och kökspigan av Anna Pio. Malmö-journalisten Carl Julius Correus rapporterade följande till Dagens Nyheters läsare:

   Trots det att pjesen gafs inför ett auditorium af så godt som endast herrar, hade författaren måst beqväma
   sig till flera strykningar. /…/ Och så efter en skäligen matt slutscen föll ridån eller rättare sagdt: förhänget
   drogs för. En skallande applåd hördes och framkallade de spelande.

Sjutton år senare anlände ett sällskap från Stockholm, Lilla teatern, till Uppsala för att spela Fröken Julie på Upsala Teater (1905). Föreställningen ställdes dock in eftersom så få biljetter sålts. Istället spelade sällskapet Fröken Julie som en enskild föreställning samma kväll på stadshotellet Gästis. Recensenten i Upsala Nya Tidning framhöll att det blev en ”sällsynt lyckad teaterafton”. Samtliga aktörer fick bra kritik. Ella Widercrantz som spelade Julie fick beröm för sitt nyansrika spel i slutscenerna. John Ekman tolkade överlag Jean på ett bra sätt, men man saknade lite mer av ”brutal kraft”. Fröken L. Jonsson som spelade Kristin kastade fram sina slutrepliker med ”orubbligt lugn”.
   Den 18 september 1906 var det offentlig premiär på Fröken Julie. Falcks relativt nybildade landsortstrupp gav ett Strindbergskt plockprogram på Akademiska Föreningens teater i Lund. Först spelades enaktare Paria och efter en kort och tålamodsprövande paus var det så äntligen dags för Fröken Julie. Kritikerna var stormförtjusta. Recensenten i Lunds Dagblad berömde samtliga skådespelare och särskilt August Palme. Hans fenomenala rolltolkning av Jean ansågs stärka hans position som Strindbergstolkare.   Efter föreställningen hade Akademiska Föreningen anordnat en premiärfest. Till August Strindberg sändes ett hyllningstelegram.
   Påföljande dag uppträdde sällskapet på Malmö teater. I stället för Paria gavs den finske poeten Arvid Mörnes stycke Bland bränningarna. Även här rapporterade kritikerna om en stor teaterafton för såväl Strindberg som Falckska sällskapet. Recensenten i Skånska Aftonbladet skrev att Fröken Julie var skrivet med en: ”svindlande genialitet”. Likt en trollkarl lyckades Strindberg med en af de svåraste uppgifter i världen ”att intressera en modern teaterpublik för ett stycke god litteratur.” Samtliga skådespelare fick beröm, men även här gick den största hyllningen till Palmes rolltolkning av Jean. Hans replikkonst firade triumfer. Han var fenomenal på att levandegöra en realistisk dialog. När han talade trodde man att det var improvisation även när blev sufflerad. Recensenten i Skånska Dagbladet var inte lika entusiastisk. Han ansåg förvisso att stycket var spännande och mer fängslande vid åskådandet än vid en genomläsning, men ansåg att man tappade intresset allteftersom och när slutet kom var det efterlängtat. Bifallet efter föreställningen var trots det mycket livligt och blommor överlämnades till Palme.
   I november gästade det kringresande sällskapet Folkteatern i Göteborg. Salongen var nästan fullsatt och förväntningarna på kvällen var inte så stora. Recensenten i Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning skrev att det var väldigt roligt att få dem ”fullständigt överträffade”. Kvällen blev en riktig succé. Palme hade bytts ut och August Falck spelade Jean. Palmes stjärnstatus hade övertagits av Manda Björling. Hennes spel var medryckande från första början och stegrades mot slutet till intensiv och äkta konst. Hon lyckades verkligen förmedla det hjälplösa, hemlösa och viljelösa liksom den aristokratiska stoltheten. Volontaire i Göteborgstidningen instämde och skrev att Björling inte spelade någon scen dåligt och att flera var rent av mästerligt framförda. Flera av recensenterna beklagade att föreställningen bara gavs en kväll och de var övertygade om att en extraföreställning skulle dra fullt hus.
   I december var det stockholmspublikens tur att få se Fröken Julie. Enligt recensenten i Svenska Dagbladet var såväl publikens som kritikens förväntningar även här lågt ställda. Recensenten från Aftonbladet blev "fysiskt ockuperad" av föreställningen. Den gjorde ett ”nervspännande, nervskakande, ja ofta, det skall medgifvas, nervpinande intryck”. Vidare att Björling framställde Julie intelligent och verkningsfullt och det halvmanliga klarade hon galant. Recensenten i Dagens Nyheter rapporterade att den del av publiken som uppenbarligen sökt sig till teatern för att få se något lättsinnigt blev besviken.

   De – mycket märkbara – ynglingar som infunnit sig på Folkteatern i hopp att få se något svinaktigt vordo
   skändligen lurade, och om de också icke själfva funno sina flatskratt omotiverade, måste de dock till sin
   förvåning finna sig i att bli nedtystade af den bättre publiken, hvilken icke är fullt identisk med den
   borgerliga.

Ulrika Lindgren

 Lyssna på Radioteaterns iscensättningar av Fröken Julie